Uppdate

Okeeeeeey......
Går dagen var välidgt pirrig. Men att träffa honom igen var otroligt roligt och skönt. Det kändes inte som förr eftersom jag inte kan betee mig på samma sätt som när vi var tillsammans. Alltså missförstå mig inte. Känslorna är där och starkare än förr men jag kan inte tex. ge han en puss hur som helst. På så sätt blir det nästan lite mer spänning och tyvärr så väcker de känlsorna ännu mera. Det är något med saker man inte får göra.

Filmen vi såg, män som hatar kvinnor, var i alla fall skit bra och jag hade trevligt sällskap så det var helt klart en lyckad kväll. Synd bara att jag är så feg och jag var en aning stel, men jag hoppas verkligen inte att han misstyckte.

Han sov sedan hemma hos mig. Något som jag är väldigt splittrad över. Det var hur mysigt som helst (ingenting hände, inte ens en puss). Vi höll om varandra när vi sov och när vi vaknade. Det tog evigheter innan jag somnade, det var nästan som att kroppen ville njuta över stunden att han äntligen ligger i min säng igen. Jag sov inte med öronproppar för jag ville höra när han andades. Jag vaknade också jätte tidigt och låg bara och njöt. Jag är cp!
När han gick fick jag en puss på kinden. Jaha och hur ska jag tolka det? Självklart tolkar jag det som att han har haft det trevligt men inge mer. Ingenting annat fanns där. Annars hade man väl fått en puss på munnen? Eller? Usch hatar att leva i ovishet.
Men åter till den splittrande känslan över att han sov här.
Jag är lycklig och självklart lever jag på hoppet och jag ville nu se saken som den att han kommer tillbaka. Men så kanske inte alls är fallet från hans sida. Han kanske upptäckte att det inte alls kändes något speciellt och att han nog visst skulle kunna leva utan mig.
Av den anledningen vill jag inte ha för höga förhoppningar, men just nu är det väldigt svårt.
Dessutom ska han flytta ihop med hans kompis. Med andra ord kommer han inte tillbaka hit och jag kommer alltid få bo ensam.

Fan jag hatar när jag är optimistisk. Då blir jag abra sårad sen när det inte blir så som jag har hoppats. Av den anledningen tror jag alltid det värsta för att inte bli besiken. För skulle han säga nu att vi ska nog bara vara vänner (vilket jag inte inte inte inte inte hoppas på) så kommer jag återgå till att må förjävligt dåligt och upprepa allt igen, jag orkar inte.
Det var trevligt att dejta igen, hoppas bara det för med sig något gott nu!