Jag är så förbannat löjlig. Men jag kan inte hjälpa att jag lyssnar på snyftmusik och sitter och gråter i min ensamhet och tycker synd om mig själv. Det är inte bara jag som har ett brutet hjärta, utan varenda människa har råkat ut för det och tagit sig ur de. Varför skulle inte jag vara lika dan?Men jag mår så förbannat dåligt. Det värsta är att jag gräver ner mig djupare och djupare ner. Tillslut ligger jag där på botten helt grå i mina egna tårar. Helt utslutet och frusen. Men allt har verkligen gått i kras. Varför tog jag upp diskussionen, varför varför varför???? Jag blir så arg på mig själv. Jag blir ännu argare när jag sitter och gråter, jag är så jävla barnslig. Men det kan inte hjälpas.
För en vecka sedan hade jag dig vid min sida och nu är jag själv. Varför öppnade jag käften för?!
Jag vill resa tillbaka till tiden och göra allt bra igen.
Jag har snart inga fler tårar att ge. Jag drunknar här hemma i min ensamhet men jag vill inte träffa eller vara med någon annan än dig. Jag vill inte umgås med folk, allt jag tänker på är dig.
Varje gång jag går ur hissen önskar jag att du satt där, på huk med huvudet i händerna och säger att du ångrar dig.
Jag får fjärliar i magen varje gång du messar eller skriver nått på msn (nördig jag vet). Så fort jag ser att det är från dig blir jag nervös.
Helvete vad jag hatar det här.
Ge mig styrka och mod att orka gå vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar