(Följer samma rubriker som Sandra)
Sandra du skrev om att din skrivpartner till din magister uppsatts (den heter så va) slutat.
Jag gjorde VÄRLDENS tabbe idag!
Igår och idag har vi haft upptakt inför vår C-uppsats. Jag har ingen att skriva med.
Jag satt med en kompis (som tyvärr redan har någon att skriva med) på föreläsningen och brevid mig sitter en annan brutta. Kan tänka mig att hon är lika gammal som jag. Hon frågade iaf mig om jag skulle skriva själv (vilket hon redan viste eftersom det skickades runt papper i rummet där man skulle skriva närvaron och vem man skrev med, och jag skrev bara mig själv och sedan gav jag lappen till henne och hon skrev sitt namn under mig, och hon var också själv)
Härligt tänkte jag, då kanke jag kan skriva med henne. Vi ahde redan småpratat lite innan föreläsningen börajde. Vart var jag någonstans...?
A juste det
...och jag svarade att jag skulle skriva själv och då frågade jag snällt samma fråga tillbaka och fick samma svar. Tyvärr var klockan väääldigt mycket och jag skulle missa min buss om jag inte sprang till den.
Hon fortsatte iaf pch prata och frågade om jag själv valt att skriva själv eller liknande och så sa jag helt enkelt att det bara blev så att jag blev själv men skulle jätte gärna skriva med någon och hon sa lika dant.
Då bröts vårt samtal av en annan person och ja var verkligen tvungen att springa till bussen eftersom jag inte kunde vänta längre.
Så jag sumpade en chans att skriva tillsammans med någon. SUCK!
Jävla buss som vara går 1 gång mitt på dan.
torsdag 29 januari 2009
söndag 25 januari 2009
Komplex
Söndagen spenderas med hela min familj i Skärholmen.
Vi tre syskon fick ju i julklapp en shoppingdag av våra föräldrar.
Den började väldigt seg då jag inte all ville till Skärholmen så jag gick mest och muttrade.
Jag bestämde mig för att hitta ett par jeans (fast jag vet att jag alltid blir gråtfärdig när jag provar). Hittade 6 par. Ingen satt bra. Frågade om hjälp och han tog fram 5 par och endast 1 par var jag nöjd med så dom köpte jag.
Alltså provade jag hela 11 par jeans men bara 1 av dom satt bra.
JAG HATAR ATT SHOPPA KLÄDER OCH SKOR!
Varför? Jo för detta.
Jag har smala kycklingben vilket gör att jag måste ha slimfit liksom i byxor eller iaf en liten storlek på själva benen. Då måste man givetvis gå ner i storlekar till ungefär W24-25. MEN försök att få på dig ett par W24-25 när rumpan behöver W26. Dom kommer knappt upp till knäna.
Vissa W26 får jag upp till knäna men inte längre. Andra får jag på mig men kan absolut inte knäppa dom. Sen har vi det tredje. Då sitter dom jätte bra i midjan meeeeen pösigt vid benen (fast det är en smal modell). Den fjärde versionen av W26 kan jag tälta i.
Tillslut lägger jag helt enkelt ner projektet att hitta ett par byxor, men nu hittade jag iaf 1 par som jag är ganska nöjd med =)
Sen till sko fronten. Jag vill ha ett par stövlar som jag kan använa till typ tunika eller kjol.
Då finns dessa problem.
Jag har stora fötter och st 40 finns inte alltid och alltid och då menar jag verkligen ALLTID när jag har hittat ett par jätte fina skor så finns dom inte i min storlek.
Men nu säger vi att jag faktiskt har hittat en i min storlek. Då kommer detta: Jag har för smala vader så själva stöveln är så stor att det kan få plats två av mina ben där i. Och det är absolut inge snyggt för fem öre.
Varför tror folk att ju större fötter man har desto större vader har man. Varför görs inga stövlar med smala jaa skaft?! Är så trött på det där nu. Jag vill bli tjock men jag kan inte. Ingenting händer ju.
Usch vad jag hatar min kropp. Bu för att vara smal, fins ingenting som är bra med det. Man fryser hela tiden, inga skor passar om benen och inga byxor sitter snyggt heller. Tröjor med långärmar är förkorta men jätte stora i ärmarna.
Nu ser jag inte ut som ett anorexiafall och har aldrig velat varit smal, jag har alltid varit det och har alltid haft en dröm om att vara tjock. Den drömmer sitter fortfarande i.
Alltså känns bara blääääääää.
varge gång jag ska handla kläder blir jag alltid så deprimerad, därför hatar jag att shoppa!
Vi tre syskon fick ju i julklapp en shoppingdag av våra föräldrar.
Den började väldigt seg då jag inte all ville till Skärholmen så jag gick mest och muttrade.
Jag bestämde mig för att hitta ett par jeans (fast jag vet att jag alltid blir gråtfärdig när jag provar). Hittade 6 par. Ingen satt bra. Frågade om hjälp och han tog fram 5 par och endast 1 par var jag nöjd med så dom köpte jag.
Alltså provade jag hela 11 par jeans men bara 1 av dom satt bra.
JAG HATAR ATT SHOPPA KLÄDER OCH SKOR!
Varför? Jo för detta.
Jag har smala kycklingben vilket gör att jag måste ha slimfit liksom i byxor eller iaf en liten storlek på själva benen. Då måste man givetvis gå ner i storlekar till ungefär W24-25. MEN försök att få på dig ett par W24-25 när rumpan behöver W26. Dom kommer knappt upp till knäna.
Vissa W26 får jag upp till knäna men inte längre. Andra får jag på mig men kan absolut inte knäppa dom. Sen har vi det tredje. Då sitter dom jätte bra i midjan meeeeen pösigt vid benen (fast det är en smal modell). Den fjärde versionen av W26 kan jag tälta i.
Tillslut lägger jag helt enkelt ner projektet att hitta ett par byxor, men nu hittade jag iaf 1 par som jag är ganska nöjd med =)
Sen till sko fronten. Jag vill ha ett par stövlar som jag kan använa till typ tunika eller kjol.
Då finns dessa problem.
Jag har stora fötter och st 40 finns inte alltid och alltid och då menar jag verkligen ALLTID när jag har hittat ett par jätte fina skor så finns dom inte i min storlek.
Men nu säger vi att jag faktiskt har hittat en i min storlek. Då kommer detta: Jag har för smala vader så själva stöveln är så stor att det kan få plats två av mina ben där i. Och det är absolut inge snyggt för fem öre.
Varför tror folk att ju större fötter man har desto större vader har man. Varför görs inga stövlar med smala jaa skaft?! Är så trött på det där nu. Jag vill bli tjock men jag kan inte. Ingenting händer ju.
Usch vad jag hatar min kropp. Bu för att vara smal, fins ingenting som är bra med det. Man fryser hela tiden, inga skor passar om benen och inga byxor sitter snyggt heller. Tröjor med långärmar är förkorta men jätte stora i ärmarna.
Nu ser jag inte ut som ett anorexiafall och har aldrig velat varit smal, jag har alltid varit det och har alltid haft en dröm om att vara tjock. Den drömmer sitter fortfarande i.
Alltså känns bara blääääääää.
varge gång jag ska handla kläder blir jag alltid så deprimerad, därför hatar jag att shoppa!
Crazy day
(Detta kommer bli ett långt inlägg)
Alltså i fredags. Vad har hänt med välden? Fredagsen var den mest bissarra, knäppaste, sjukaste, vad-är-odsen dag.
Det hela började redan på morgonen.
Jag skulle ha föreläsning kl 9 och brukar alltid ta en driektbuss till skolan då. Men man kommer alltid sådär prick och känner inte för att komma prick kl 9 när det är föreläsning så jag tog tåget.
På tåget satt varenda *pip* och tuggade tuggummi.
Just my luck!
Drog upp min otroligt balla mobil och såg att jag inte alls hade mycket batterier kvar.
Suck. Då kan jag inte lyssna på musik eftersom jag gärna vill kunna lyssna på musik när jag åker till uppsala som jag skulle göra direkt efter skolan.
Jag sitter och pinas hela tåg resan. Byter vid södra och tar bussen där alla *pipar* också tuggar tuggummi.
Är det ingen jäkel som har lärt sig att man ska tugga med stängt mun?
När jag ska åka sen till centralen från skolan tar jag tunnelbanan.
Mycket folk eftersom klockan är 4. Där var det ingen som tuggade något tuggummi om jag inte minst fel så den resan var helt ok. Mobilen hade nu lägre batteritid än imorse.
Väl på centralen hände inte mkt heller, inte uppsalla resan heller.
Kvällen i uppsala var hur kul som helst. Tjejkväll med järngänget. Tyvärr skulle jag med sista tåget hem som går vid 23 så jag var bara där i ca 4 timmar. Men men...
Nu till vad-är-odesen!
Jag kommer till uppsala station 40 minuter innan tåget till stockholm ska gå (bussarna passade inte riktigt in). Jag sätter mig och väntar inne i vänthallen på en bänk eftersom det är sjuuuukt kallt ute.
Det fanns fler bänkar och det satt ingen på dom förutom en barnfamilj mitt emot mig. Jag sitter längst ut på min bänk.
Ett ungdomsgäng kommer in och skriker och gapar. Både killar och tjejer. Jag glor dit för att sätta ansikte på de jag ska bli irriterad över. De dricker alkohol.
När jag sneglar dit så känner jag igen ett ansikte, mitt ex.
Ungdommarna skriker och skrattar och jag får känslan att de är åt mig och att mitt ex har sett mig och berättat för kompisarna vår historia.
Jag har nu ännu mindre batterier på mobilen så jag kan inte lyssna på musik och helt enkelt ignorera dom.
Jag och mitt ex skildes inte direkt som vänner. Han ör skyldig mig pengar och detta var för tre år sedan. Men vi brukar alltid hejja på varandra när vi ses och vara sådär falska. Men nu ville jag bara ignorera.
Jag sitter på min låååånga bänk helt själv och barnfamiljen har gått. Då sätter sig en utav killarna mitt emot mig och när han sätter sig ner tittar han jätte konstigt. Ja men nästan snett. Och jag suckar inombords och tänker att NEJ nu kommer han börja snacka med mig, sånna är jobbiga frågor om mig. Typ göra narr av mig. Men han säger ingenting utan bara glor.
Jag känner mig väldigt illa till mods och mitt hjärta slår så hårt att det måste ha setts utanför min tjocka dunjacka.
Efter kanske...1 min kommer en av tjejerna och sätter sig brevid den här killen och efter bara några sekunder kommer ALLA i gänget och omringar mig. Två sätter sig brevid och två till står mellan bänkarna. Jag blev verkligen omringad.
Tankarna flög i huvudet. Jag ser klart och tydligt mitt ex som sitter på huk brevid hans som satte sig först mitt emot mig.
- Jag har vart där många gånger. Halv viskar han till denna kille och sen typ sneglar båda två på mig. Jag har ingen aning om vad han menade, dom kanske helt enkelt pratade om något helt annat men jag kände att det var till mig. Alltså bänkarna står 1 meter ifrån varandra. Jag hörde klart och tydligt.
Jag kände mådde så illa och kände på mig att mitt ex har snackatskit om mig till dessa människor och nu sitter jag där omringad och får känslan av att dom hånar mig.
Jag ställde mig upp för att gå. Men då står det ju två personer iväg. Jag armbågade mig igenom eftersom dom vägrade flyta sig. Sen tog jag snabba steg ut i friska luften och andades. Det kändes skönt.
En av tjejerna sprang efter mig:
- Såg du killen som satt mitt emot dig?
- (jag) han på bänken med grön tröja?
- Öh ja det kanske han hade (hon tittar en extra gång)
- Han är väldigt intresserad av dig, fortsätter hon
Jag kände hur jag knöt mina händer och ville bara ge hene en fet smäll för nu kommer hånet och jag känner mig verkligen mobbad på något sätt.
Jag svarar iaf bara jaha och hör hur otrevlig jag låter när jag svarar.
- Så är du intresserad? säger hon
Amen ge diiiig. Hur ska jag kunna vara intresserad av en snubbe som sätter sig mitt emot mig är ful som stryk och jag har bara sett han i 1 sekund och sen har jag tittat ner i golvet de restrerande sekunderna. Jag svarar att nej jag är inte intresserad och då frågar hon ifall jag är säker.
Men det är väl i helvete jag är säker.
- Har du pojkvänn?
- Ja
- Sambo?
- Ja
- Förlovade?
- ööh näeee
- Nästan?
- (hur fan är man nästan förlovade, men jag orkade inte svara på hennes förhör så jag svarade JA
...sedan gick hon iväg.
Eftersom dom var där inne och jag ahde gått ut, så kunde jag inte gå in igen så jag satte mig på en bänk på perrogen tills tåget kom.
Men historien slutar inte här..suck.
Jag sätter mig på bänken. Då kommer en äldre gubbe coh sätter sig brevid. Han ser ut som en uteliggare, fast en hygienisk sådan. Han glor hela tiden på mig och när jag glor tillbaka ler han.
I väntan på tåget frös jag så mycket att jag skakade i hela kroppen. Mina knäskålar hoppade upp och ner och jag ville ba gråta kändes det som. Det var hemskt.
Nu låter det här som att hela historien tog 40 minuter. Men icke.
Hela händelsen inne i vänthallen tog bara 5-10 minuter. Så jag satt ute i den isande kylan i 30 minuter.
CRAZY DAY!
Alltså i fredags. Vad har hänt med välden? Fredagsen var den mest bissarra, knäppaste, sjukaste, vad-är-odsen dag.
Det hela började redan på morgonen.
Jag skulle ha föreläsning kl 9 och brukar alltid ta en driektbuss till skolan då. Men man kommer alltid sådär prick och känner inte för att komma prick kl 9 när det är föreläsning så jag tog tåget.
På tåget satt varenda *pip* och tuggade tuggummi.
Just my luck!
Drog upp min otroligt balla mobil och såg att jag inte alls hade mycket batterier kvar.
Suck. Då kan jag inte lyssna på musik eftersom jag gärna vill kunna lyssna på musik när jag åker till uppsala som jag skulle göra direkt efter skolan.
Jag sitter och pinas hela tåg resan. Byter vid södra och tar bussen där alla *pipar* också tuggar tuggummi.
Är det ingen jäkel som har lärt sig att man ska tugga med stängt mun?
När jag ska åka sen till centralen från skolan tar jag tunnelbanan.
Mycket folk eftersom klockan är 4. Där var det ingen som tuggade något tuggummi om jag inte minst fel så den resan var helt ok. Mobilen hade nu lägre batteritid än imorse.
Väl på centralen hände inte mkt heller, inte uppsalla resan heller.
Kvällen i uppsala var hur kul som helst. Tjejkväll med järngänget. Tyvärr skulle jag med sista tåget hem som går vid 23 så jag var bara där i ca 4 timmar. Men men...
Nu till vad-är-odesen!
Jag kommer till uppsala station 40 minuter innan tåget till stockholm ska gå (bussarna passade inte riktigt in). Jag sätter mig och väntar inne i vänthallen på en bänk eftersom det är sjuuuukt kallt ute.
Det fanns fler bänkar och det satt ingen på dom förutom en barnfamilj mitt emot mig. Jag sitter längst ut på min bänk.
Ett ungdomsgäng kommer in och skriker och gapar. Både killar och tjejer. Jag glor dit för att sätta ansikte på de jag ska bli irriterad över. De dricker alkohol.
När jag sneglar dit så känner jag igen ett ansikte, mitt ex.
Ungdommarna skriker och skrattar och jag får känslan att de är åt mig och att mitt ex har sett mig och berättat för kompisarna vår historia.
Jag har nu ännu mindre batterier på mobilen så jag kan inte lyssna på musik och helt enkelt ignorera dom.
Jag och mitt ex skildes inte direkt som vänner. Han ör skyldig mig pengar och detta var för tre år sedan. Men vi brukar alltid hejja på varandra när vi ses och vara sådär falska. Men nu ville jag bara ignorera.
Jag sitter på min låååånga bänk helt själv och barnfamiljen har gått. Då sätter sig en utav killarna mitt emot mig och när han sätter sig ner tittar han jätte konstigt. Ja men nästan snett. Och jag suckar inombords och tänker att NEJ nu kommer han börja snacka med mig, sånna är jobbiga frågor om mig. Typ göra narr av mig. Men han säger ingenting utan bara glor.
Jag känner mig väldigt illa till mods och mitt hjärta slår så hårt att det måste ha setts utanför min tjocka dunjacka.
Efter kanske...1 min kommer en av tjejerna och sätter sig brevid den här killen och efter bara några sekunder kommer ALLA i gänget och omringar mig. Två sätter sig brevid och två till står mellan bänkarna. Jag blev verkligen omringad.
Tankarna flög i huvudet. Jag ser klart och tydligt mitt ex som sitter på huk brevid hans som satte sig först mitt emot mig.
- Jag har vart där många gånger. Halv viskar han till denna kille och sen typ sneglar båda två på mig. Jag har ingen aning om vad han menade, dom kanske helt enkelt pratade om något helt annat men jag kände att det var till mig. Alltså bänkarna står 1 meter ifrån varandra. Jag hörde klart och tydligt.
Jag kände mådde så illa och kände på mig att mitt ex har snackatskit om mig till dessa människor och nu sitter jag där omringad och får känslan av att dom hånar mig.
Jag ställde mig upp för att gå. Men då står det ju två personer iväg. Jag armbågade mig igenom eftersom dom vägrade flyta sig. Sen tog jag snabba steg ut i friska luften och andades. Det kändes skönt.
En av tjejerna sprang efter mig:
- Såg du killen som satt mitt emot dig?
- (jag) han på bänken med grön tröja?
- Öh ja det kanske han hade (hon tittar en extra gång)
- Han är väldigt intresserad av dig, fortsätter hon
Jag kände hur jag knöt mina händer och ville bara ge hene en fet smäll för nu kommer hånet och jag känner mig verkligen mobbad på något sätt.
Jag svarar iaf bara jaha och hör hur otrevlig jag låter när jag svarar.
- Så är du intresserad? säger hon
Amen ge diiiig. Hur ska jag kunna vara intresserad av en snubbe som sätter sig mitt emot mig är ful som stryk och jag har bara sett han i 1 sekund och sen har jag tittat ner i golvet de restrerande sekunderna. Jag svarar att nej jag är inte intresserad och då frågar hon ifall jag är säker.
Men det är väl i helvete jag är säker.
- Har du pojkvänn?
- Ja
- Sambo?
- Ja
- Förlovade?
- ööh näeee
- Nästan?
- (hur fan är man nästan förlovade, men jag orkade inte svara på hennes förhör så jag svarade JA
...sedan gick hon iväg.
Eftersom dom var där inne och jag ahde gått ut, så kunde jag inte gå in igen så jag satte mig på en bänk på perrogen tills tåget kom.
Men historien slutar inte här..suck.
Jag sätter mig på bänken. Då kommer en äldre gubbe coh sätter sig brevid. Han ser ut som en uteliggare, fast en hygienisk sådan. Han glor hela tiden på mig och när jag glor tillbaka ler han.
I väntan på tåget frös jag så mycket att jag skakade i hela kroppen. Mina knäskålar hoppade upp och ner och jag ville ba gråta kändes det som. Det var hemskt.
Nu låter det här som att hela historien tog 40 minuter. Men icke.
Hela händelsen inne i vänthallen tog bara 5-10 minuter. Så jag satt ute i den isande kylan i 30 minuter.
CRAZY DAY!
torsdag 22 januari 2009
Igen
och så är man sjuk igen
Jag smittade min sambo och när jag blev frisk smittade han ner mig.
Men nu har jag bara en lätt förkylning. Ingen feber denna gång och hoppas inte att jag får det heller.
Jag smittade min sambo och när jag blev frisk smittade han ner mig.
Men nu har jag bara en lätt förkylning. Ingen feber denna gång och hoppas inte att jag får det heller.
onsdag 21 januari 2009
Gräslig morgon!
Väckarklockan ringer alltid kl 04.30. Sedan ringer den igen 5 min senare och ytterligare 5 min senare och slutar ringa vid 04.50. Då hoppar min sambo upp ur sängen och går iväg till jobbet.
Klockan 06.00 ringer en ny väckarklocka. Samma signal som den andra. Den behöver bara ringa en gång och sen hoppar jag upp ur sängen.
Jag sover alltid med öronproppar då jag är väldigt känslig för ljud. Däremot hör jag alltid min sambos väckarklocka och vaknar alltid av den då jag tror att det är min som ringer.
Imorse ringde den första väckarklockan som vanligt. Jag vaknar, min sambo snoozar. Vi somnar om. Den ringer igen, samma sak upprepas.
Det som skiljer denna morgonen från alla de andra är att väckarklockan ringer ovanligt många gånger. Tillslut tittar jag själv på klockan som då är 05.14. Trött som jag var tänker jag bara att min sambo ligger kvar i sängen fast han ska egentligen sitta på bussen. Sedan somnar jag om.
Klockan ringer igen och nu börjar jag bli mer och mer vaken så nu somnar jag aldrig om riktigt. Tror jag!
När klockan har ringt för ungefär 1000 gången blir jag irriterad och tittar på klockan en gång till.
Jaha men vad kul klockan är 06.17 och får panik. Så mycket jag ska hinna göra innan jag ska med bussen. Min sambo fick en ordentlig utskällning för att ha stängt av min väckarklockan utan att väcka mig.
Som tur var hann jag med allt jag skulle hinna. Däremot fick jag inte den där timmen ensam i sängen som jag längtar efter varje morgon när klockan ringer första gången.
Ingen skada skedd men för fasiken vad arg jag var imorse.
Det är inte första gången han stänger av min klockan och inte väcka mig.
Jag hade väckningssignalen först (jag vet jag är tre år) så han borde byta.
Ingen rolig morgon med andra ord. Så nu är jag dödstrött!
måndag 19 januari 2009
Måndag!
Idag var det första skoldagen efter ett långt och härligt jullov.
Jag börjar en ny kurds...yrkesetiska dilemman. Den är precis lika kul som den låter =(
Men jag inbillar mig hela tiden att det är intressant och att jag fattar precis allt läraren säger. Det hjälpte ungefär i 10 min sen sprack det.
I lördags var jätte duktig och jag är så stolt över mig själv. Ibland får man faktiskt vara det.
Allt började med att jag som vanligt hade ångest över mitt sista arbete som jag skulle skriva (och som skulle varit inlämnat redan förra veckan). Sen att jag har jätte många runt omkring mig som skaffar barn och liknande och jag har ju förut berättat om min biologiska klocka som tickar.
Men min sambo vill inte förens jag har jobb och fast arbete så vi kan flytta till större och dåååå kan vi skaffa barn. Jag vet inte riktigt om det är hela sanningen, han kanske helt enkelt inte vill, men å andra sidan skulle han inte säga att han ville då. Men aja till saken.
När jag duschade (jag står aaaalltid och tänker och funderar i duschen) så tänkte jag på det min sambo sa och även på att jag inte gjort arbetet och kommer få underkänt då på kursen och kommer inte få ut min behörighet till sommaren då jag slutar skolan och då kan jag inte få ett jobb. Som i sin tur inte leder till att vi kan flytta och skaffa barnJag fick panik och så helt plötsligt. Ba sänkt från ovan. Fick jag inspiration och viljan att skriva mitt arbete.
Jag satte mig vid datorn och all text kom flygandes ut ur fingrarna. Och vips en timme senare var arbetet färdig. Så imorse skickade jag in mitt arbete, en vecka sent men bättre sent än aldrig.
Jag börjar en ny kurds...yrkesetiska dilemman. Den är precis lika kul som den låter =(
Men jag inbillar mig hela tiden att det är intressant och att jag fattar precis allt läraren säger. Det hjälpte ungefär i 10 min sen sprack det.
I lördags var jätte duktig och jag är så stolt över mig själv. Ibland får man faktiskt vara det.
Allt började med att jag som vanligt hade ångest över mitt sista arbete som jag skulle skriva (och som skulle varit inlämnat redan förra veckan). Sen att jag har jätte många runt omkring mig som skaffar barn och liknande och jag har ju förut berättat om min biologiska klocka som tickar.
Men min sambo vill inte förens jag har jobb och fast arbete så vi kan flytta till större och dåååå kan vi skaffa barn. Jag vet inte riktigt om det är hela sanningen, han kanske helt enkelt inte vill, men å andra sidan skulle han inte säga att han ville då. Men aja till saken.
När jag duschade (jag står aaaalltid och tänker och funderar i duschen) så tänkte jag på det min sambo sa och även på att jag inte gjort arbetet och kommer få underkänt då på kursen och kommer inte få ut min behörighet till sommaren då jag slutar skolan och då kan jag inte få ett jobb. Som i sin tur inte leder till att vi kan flytta och skaffa barnJag fick panik och så helt plötsligt. Ba sänkt från ovan. Fick jag inspiration och viljan att skriva mitt arbete.
Jag satte mig vid datorn och all text kom flygandes ut ur fingrarna. Och vips en timme senare var arbetet färdig. Så imorse skickade jag in mitt arbete, en vecka sent men bättre sent än aldrig.
söndag 18 januari 2009
Bodaborg
Har man en tråkig söndag så ska man defenitivt åka till Bodaborg.
Ett äventyrshus med olika äventyrs banor, ungefär som Fångarna på fortet om det är någon som kommer ihåg det programmet.
Jag var där idag med alla mina 18 gymanster och så klart med mina två kollegor.
Det gick ganska bra faktiskt men...
OH MY GOD!
...vilken träningsvärk jag kommer att ha på imrogon och änu värre på tisdag.
I ett utav rummen skulle man klättra längst ena väggen och sedan i små små ringar som hängde ned från taket. Man fick inte nudda mark. När jag (otränad som jag är) skulle över till andra sidan med hjälp av dessa ringar, mina armar orkar inte....haha jag hängde i en utav ringarna, mjölksyra i armarna och skrattade tills jag grät. Mina kollegor grät också men det var mer för att vi hade gjort rummet ca 10 gånger innan och dom ville inte göra det igen.
Men tillsluuuut klarade vi den banan och det kändes sååå skööönt.
Det var med stolta steg (och tröta armar) vi gick ner till snubben som förde poängen.
Vi samlades kl 11 och samlades återigen för at åka hem vid 15.30 och alla var hur trötta som helst. Alla hade verkligen gett allt och det var jätte kul att se.
Så för att sammanfatta min dag så har den varit otroligt kul!
www.bodaborg.se
Ett äventyrshus med olika äventyrs banor, ungefär som Fångarna på fortet om det är någon som kommer ihåg det programmet.
Jag var där idag med alla mina 18 gymanster och så klart med mina två kollegor.
Det gick ganska bra faktiskt men...
OH MY GOD!
...vilken träningsvärk jag kommer att ha på imrogon och änu värre på tisdag.
I ett utav rummen skulle man klättra längst ena väggen och sedan i små små ringar som hängde ned från taket. Man fick inte nudda mark. När jag (otränad som jag är) skulle över till andra sidan med hjälp av dessa ringar, mina armar orkar inte....haha jag hängde i en utav ringarna, mjölksyra i armarna och skrattade tills jag grät. Mina kollegor grät också men det var mer för att vi hade gjort rummet ca 10 gånger innan och dom ville inte göra det igen.
Men tillsluuuut klarade vi den banan och det kändes sååå skööönt.
Det var med stolta steg (och tröta armar) vi gick ner till snubben som förde poängen.
Vi samlades kl 11 och samlades återigen för at åka hem vid 15.30 och alla var hur trötta som helst. Alla hade verkligen gett allt och det var jätte kul att se.
Så för att sammanfatta min dag så har den varit otroligt kul!
www.bodaborg.se
fredag 16 januari 2009
Dålig
Alltså jag måste vara världens lataste och dåligaste människa.
Jag har fortfarande inte gjort ett skit i skolan. Fast tre arbeten skulle vara inne i tisdags så lämnade jag bara in ett. Dom andra tvcå..jaaa....ena har jag inte börjat med och det andra är halvt klart. Men jag orkar verkligen inte.
Jag måste måste måste ta tag i det imorgon och på söndag,. Sen börjar ju nästa kurs och då hinner jag verkligen inte. Jag kommer få underkänt på denna kurs men jag orkar inte bry mig.
Jag kommer inte gå ut skolan med ett fulländat betyg men jag skiter it. Jag orkar inte längre.
Min mamma och min sambo för övrigt kommer ju halshugga mig om dom bara viste.
Schyyyy!
Idag är min sambo hemma och är sjuk. Jag smittade ner han så nu är han lika sjuk som jag var, nästan.
Själv är jag frisk bara hostan som är kvar nu, men även den börjar bli bättre.
Wuhu
Något roligare har jag inte och skriva.
Allt är bara blää och jag orkar ingenting.
Jag har fortfarande inte gjort ett skit i skolan. Fast tre arbeten skulle vara inne i tisdags så lämnade jag bara in ett. Dom andra tvcå..jaaa....ena har jag inte börjat med och det andra är halvt klart. Men jag orkar verkligen inte.
Jag måste måste måste ta tag i det imorgon och på söndag,. Sen börjar ju nästa kurs och då hinner jag verkligen inte. Jag kommer få underkänt på denna kurs men jag orkar inte bry mig.
Jag kommer inte gå ut skolan med ett fulländat betyg men jag skiter it. Jag orkar inte längre.
Min mamma och min sambo för övrigt kommer ju halshugga mig om dom bara viste.
Schyyyy!
Idag är min sambo hemma och är sjuk. Jag smittade ner han så nu är han lika sjuk som jag var, nästan.
Själv är jag frisk bara hostan som är kvar nu, men även den börjar bli bättre.
Wuhu
Något roligare har jag inte och skriva.
Allt är bara blää och jag orkar ingenting.
måndag 12 januari 2009
Sista lediga veckan
Ja nu är det bara en vecka ledighet kvar och sen börjar allvaret igen.
Gympan började i torsdags för mina aäldsta gymnaster men eftersom jag var sjuk kunde jag inte delta. Så för mig började det i lördags.
Jag har blivit någulunda frisk nu i alla fall. Nu är det bara en förjävlig rethosta kvar.
Jag har sån träningsvärk i magen efter att jag har hostat så mycket så nu kan jag inte hosta alls.
Det värsta med hosta är att jag tycker det är så äckligt att hosta. Någonting kommer åt min kräkreflex så hostar jag mycket så får jag kvällningar i stället och det är ju betydligt äckligare.
Men sånt är livet. Känns som mina tarmar kommer hostas upp snart.
När skolan börjar igen påbörjar jag min sista termin och C-uppsatsen.
Kan ju inte påstå att jag jublar av lycka men men.
Dom här tre arbetena jag skulle göra till den här kursen eller förra blir det nu, men iaf.
Dom tre ska in i morgon och jag har fortfarande inte börjat :S
Jag är så dålig jag vet, men jag har sån idé torka så jag vet inte vad. Har ingen aning om vad jag ska skriva, vill inte skriva, jag bara vägrar.
Gympan började i torsdags för mina aäldsta gymnaster men eftersom jag var sjuk kunde jag inte delta. Så för mig började det i lördags.
Jag har blivit någulunda frisk nu i alla fall. Nu är det bara en förjävlig rethosta kvar.
Jag har sån träningsvärk i magen efter att jag har hostat så mycket så nu kan jag inte hosta alls.
Det värsta med hosta är att jag tycker det är så äckligt att hosta. Någonting kommer åt min kräkreflex så hostar jag mycket så får jag kvällningar i stället och det är ju betydligt äckligare.
Men sånt är livet. Känns som mina tarmar kommer hostas upp snart.
När skolan börjar igen påbörjar jag min sista termin och C-uppsatsen.
Kan ju inte påstå att jag jublar av lycka men men.
Dom här tre arbetena jag skulle göra till den här kursen eller förra blir det nu, men iaf.
Dom tre ska in i morgon och jag har fortfarande inte börjat :S
Jag är så dålig jag vet, men jag har sån idé torka så jag vet inte vad. Har ingen aning om vad jag ska skriva, vill inte skriva, jag bara vägrar.
tisdag 6 januari 2009
Sjuk
Ja nu har jag blivit sjuk igen då.
I Åre blev till en början 3 av oss sjuka.
På tåget hem (som tog 8 timmar pga av 50 mins försening) började jag känna i kroppen att jag också blivit smittad.
Det förvärrades när jag kom hem och skulle lägga mig i sängen. Jag frös, hackade tänder och det var helt förjäkligt.
Så nu har jag feber och är dunder förkyld.
Min sambo skrattade åt mig för et litet tag sen när jag bad om colan.
- Vad skrattar du åt?
- Du ser helt förstörd ut!
- Tack, jag är helt förstörd
Så nu knaprar jag verktabletter så jag fryser och svettas i ett.
Förkylningen har satt siog på mitt balans sinne så så fort jag ställer mig upp snurrar allt och jag mår illa och måste lägga mig ner.
Jag hostar en massa slem och måste snyta mig stup i kvarten. Huvudet dunkar i ett och jag mår pyton. Men det är inte det värsta. Det värsta är att skolan börjar imorgon och jag måste gå.
Vi har nämligen redovisning så jag måste dit och vara aktiv i redovisningen. Det är heller ingen vanblig redovisning utan vi ska hålla en idrottslektion.
USCH vad jag hatar skolan. Man får inte ens vara sjuk. Kommer jag inte imorgon får jag med all säkerhet göra ett arbete. Och det har jag verkligen ingen lust med. Då går jag helre dit, smittar alla andra och spyr på golvet. Jag vägrar göra ett arbete istället.
I Åre blev till en början 3 av oss sjuka.
På tåget hem (som tog 8 timmar pga av 50 mins försening) började jag känna i kroppen att jag också blivit smittad.
Det förvärrades när jag kom hem och skulle lägga mig i sängen. Jag frös, hackade tänder och det var helt förjäkligt.
Så nu har jag feber och är dunder förkyld.
Min sambo skrattade åt mig för et litet tag sen när jag bad om colan.
- Vad skrattar du åt?
- Du ser helt förstörd ut!
- Tack, jag är helt förstörd
Så nu knaprar jag verktabletter så jag fryser och svettas i ett.
Förkylningen har satt siog på mitt balans sinne så så fort jag ställer mig upp snurrar allt och jag mår illa och måste lägga mig ner.
Jag hostar en massa slem och måste snyta mig stup i kvarten. Huvudet dunkar i ett och jag mår pyton. Men det är inte det värsta. Det värsta är att skolan börjar imorgon och jag måste gå.
Vi har nämligen redovisning så jag måste dit och vara aktiv i redovisningen. Det är heller ingen vanblig redovisning utan vi ska hålla en idrottslektion.
USCH vad jag hatar skolan. Man får inte ens vara sjuk. Kommer jag inte imorgon får jag med all säkerhet göra ett arbete. Och det har jag verkligen ingen lust med. Då går jag helre dit, smittar alla andra och spyr på golvet. Jag vägrar göra ett arbete istället.
Åre
För två dagar sen kom vi hem från Åre.
Vi har haft det super trevligt men jätte kallt. Si så där -20 grader + att det har blåst så det har väl varit -30 eller nått. Galet kallt.
Nyår firade vi på Bygget och där var det galet mycket folk. Sen var det ut i kylan och leta taxi. En timme tog det oss innan vi fick en taxi. Som tur var så hade jag packat med mig termobyxor, mössa, vantar och mina snowjoggers i en väska så jag slapp frysa. Hade ju annars bara ett par klackskor, en klänning och tunna nylonstrumpbyxor på mig. Skulle ju frysit ihjäl annars.
Jag var den enda som var så smart.
Det blev en massa skidåkning också. Det märks verkligen att jag inte har åkt skidor på 3 år.
Backarna sög dessutom. Bara röda backar som förvisso går att åka i om dom är pistade. Men icke. Backarna var isiga plus att det var en massa snövallar överallt. Så alla backarna var som puckelpistar. Det var inge kul alls. Vid ett tillfälle tänkte jag verkligen ta av mig skidorna och gå ner för backen. Jag hade fått nog. Men jag gjorde det inte som tur var.
Jag är ingen skidfantast men jag kan åka skidor. MEn det är verkligen inge kul att åka i en puckelpist.
Vi har haft det super trevligt men jätte kallt. Si så där -20 grader + att det har blåst så det har väl varit -30 eller nått. Galet kallt.
Nyår firade vi på Bygget och där var det galet mycket folk. Sen var det ut i kylan och leta taxi. En timme tog det oss innan vi fick en taxi. Som tur var så hade jag packat med mig termobyxor, mössa, vantar och mina snowjoggers i en väska så jag slapp frysa. Hade ju annars bara ett par klackskor, en klänning och tunna nylonstrumpbyxor på mig. Skulle ju frysit ihjäl annars.
Jag var den enda som var så smart.
Det blev en massa skidåkning också. Det märks verkligen att jag inte har åkt skidor på 3 år.
Backarna sög dessutom. Bara röda backar som förvisso går att åka i om dom är pistade. Men icke. Backarna var isiga plus att det var en massa snövallar överallt. Så alla backarna var som puckelpistar. Det var inge kul alls. Vid ett tillfälle tänkte jag verkligen ta av mig skidorna och gå ner för backen. Jag hade fått nog. Men jag gjorde det inte som tur var.
Jag är ingen skidfantast men jag kan åka skidor. MEn det är verkligen inge kul att åka i en puckelpist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)