Svåra tider

Nu har det gått ett dygn sedan det tog slut.
Jag tillbringade natten hos mina föräldrar. Det kändes väldigt skönt.
Jag grät mig inte till sömn utan somnade på en gång, vilket var otroligt skönt.
Just nu sitter jag ensam här hemma. Mina föräldrar och min syster har åkt till skolan och jobbet.
Det jag ska göra är att åka hem snart. Jag saknar mitt hem. Dessvärre är jag livrädd för vad som väntar på mig där hemma.
Kala väggar, inget skrivbord och ingen sambo.
När jag är här ute har jag fortfarande inte fattat alvaret men att jag faktiskt är singel nu. Det finns inge mer jag och min sambo, jag har ingen sambo. Detta får mig att börja stor gråta.
Därför är jag livrädd för att åka hem. Se att alla hans saker är borta, för gott. Då blir hela denna mardröm plöttsligt verklighet. Kan ingen nypa mig hårt i armen så jag vaknar.
Fan vad jag hatar allt det här. Kan det inte bli som förut.
Jag ångrar verkligen att jag drig upp diskussionen i förrgår natt. Då hade det inte blivit så här utan då hade jag sluppit komma hem till ett tom lägenhet om kvällarna. D¨å hade min sambo varit där hemma. Jag skulle ha någon att hålla om om natten. Men hur rättvist är det å andra sidan. Han älskar mig inte.
Det värsta är att jag fortfarande älskar honom.
Åh nu kommer tårarna, fuck fuck fuck.

Jag hade träning igår kväll. Sista träningen innan vi tävlar. Det kändes rätt att berätta för gymnasterna att jag inte mår så bra. Inte för att dom förstår riktigt hur ledsen jag var, men dom har å andra sidan egna killproblem som dom blir minst lika ledsna över.
Allt jag hann säga var "Jag mpr inte så bra idag" och sen kom tårarna på en gång. Det gick inte att berätta. Innan kände jag mig stark och inte alls ledsen. Men så fort jag skulle berätta så släppte allt. Sen satt jag och en annan tränare (som tröstade mig) ner på golvet och pratade lite. Kändes skönt.

Uscsh och fu för sånt här. Jag mpr fortfarande illa och har jätte ont i magen. Kommer det någonsin att försvinna?
Ja det kommer det, men tills dess, kan jag inte bara få somna och vakna när jag mår bra igen och allt det här jobba är över?

Väck mig ut mardrömmen!