Kärlek vs. hat

Just nu sitter jag o soffan. Tårarna rinner och jag har en stor klump i både magen och i halsen.
Fan vad jag hatar mig själv. Jag är så jävla löjlig och det värsta av allt är att jag skriver om det här. Det bevisar bara att jag är en aning desperat.
Men jag vill inte prata med någon och jag måste få ur mig allt.
Jag mår helt fuckt upp inombords. Vill att allt bara ska bli som förut.
Jag orkar inge mer jag hatar dig.
Jag vill kunna skrika att du ska dra åt helvete men jag vet att jag kommer ångra mig. Jag vill inte att du ska hamna i helveten, jag vill att du ska vara brevid mig.
Dom lilla stunderna då jag får träffa dig vill jag inte förlora. Dom betyder så mycket. Det är bättre än ingenting. Det är dom enda gångerna jag kan sova. Det är dom enda gångerna jag känner mig glad. Det är dom enda gångerna jag känner mig lycklig!
Igentligen vill jag inte se dig, inte prata med dig, radera dig ur mitt liv. Men jag vågar inte.
Jag vill inte bli lämnad och speciellt inte av dig.
Jag lever fortfarande på hoppet och det hatar jag mig själv ännu mera för. Du har sagt att det inte kommer bli något men endå hoppas jag och hoppas att du ångrar dig, att du har gjort fel. Förbaskat jävla fel!
Fan vad du sårar mig.
När ska jag få finna lycka? Evig lycka, evig kärlek?

Men jag kan inte tvinga dig till något.

Jag vill komma över dig. Jag vill älska någon annan bara för att slippa lida så här.
Men vore det så lätt så hade jag redan varit där. Någon annan som håller mig kär, vaknar brevid mig och ger mig en puss och säger att han älskar mig. Någon annan som skickar sms och skriver att han saknar mig. Någon annan som jag kan vara intim med, som får mig att skrika. Någon annan som ger mig fjärilar i magen. Någon annan som jag kan tänka på varje dag.
Jag längtar så jävla mycket efter den dagen.
Helst av allt vill jag att det ska vara du...
Jag vill inte förlora dig!