Sova själv

I natt var det dags att börja få in rutinen att sova hemma i min egna säng, ensam. Har bott 2 månader hemma hos mamma och pappa och sov i mitt gamla hus, i en bäddsoffa. Jag trivdes som fisken i vattnet. 4 nätter i rad har jag dessutom delat säng med med D. Det är läskigt hur fort man vänjer sig att sova med någon, men har desto svårare att vänja sig att sova själv.
Jag kommer ihåg när jag var yngre och mamma hade ont i magen över att få sova själv när pappa inte var hemma. Då hade ju jag sovit själv hela mitt liv och tyckte mamma var en stor mes. När jag själv skaffade pojkvänn sen som fick sova över eller som jag fick sova hos så brydde jag mig inte så mycket om jag sov själv eller inte. Visst det var mysigt med någon som höll om mig under natten men mer än så var det inte.
När jag sedan blev sambo och hade D här varje natt, det var efter det som jag verkligen började förstå mamma. När D inte sov hemma sov jag ingenting alls under natten. Det gick bara inte. Jag låg vaken precis hela tiden. Var han bara borta under kvällen gick jag aldrig och la mig innan, ingen vits när jag endå inte kunde sova.
När det sedan tog slut var det just att han inte sov brevid mig som var den jobbigste biten. Ingen trygghet, ingen beröring, ingenting.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns om sina andra hälft helt plöttsligt dör. Ena natten ligger man och sover brevid varandra och nästa natt får man sova helt själv. Fy fan vilken mardröm, det vill jag aldrig någonsin uppleva.

Näe det finns inge bättre att sova brevid den man älskar.