Igår kom D hem. Vi hade det hur mysigt som helst.
Det är faktiskt nästan som jag tror att allt han sagt tidigare över telefonen stämde, bara det att han inte vågar säga det face too face eller i nyktert tillstånd. Eller så var han het helt enkelt och ville inget annat än att besöka paradiset. Men eftersom jag lever på hoppet och förnekar uttnyttjelse så "tror" jag på det förstnämnda.
Nu är han och städar bussen de rest med. Får se vad som händer sen. Jag har sjukt tråkigt i alla fall. Solen lyser men pallar inte gå ner till stranden. Vad ska jag göra där, det tjänar endå ingenting till att ligga och pressa, jag blir i alla fall inte brun =(
Sims har jag spelat hela veckan för att få tiden att gå, men känner ingen lust att spela nu.
Jag vill bara umgås med D, hela tiden, jävla mig.
Fast det underliga igår när vi först träffades var känslan att jag inte alls ville ha honom tillbaka. Jag klarar mig alt bra utan honom. Jag vet inte varför den känslan kom upp. Men jag brukar känna så när jag inte träffat någon på länge, kan inte hjälpa det men så känner jag. Sen efter 10 min så slog det om igen ;)
Varför kan inte kärlek och livet vara en dans på rosor för, pallar inge mer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar