Tiden rinner iväg

I dag fick jag ett samtal av min mormor. Jag har tidigare berättat att hon är väldigt sjukt och nu var det värre en någonsin.
Hon ringde och frågade vad jag ville ha i julklapp. hon ville ge mig min julklapp redan nu då hon inte visste om hon fortfarande var vid liv till julen. Det var väldigt hårt att höra och det var precis som en kniv sattes i hjärtat.
Min mormors sand i sitt timglas är på de sista kornen och de rinner långsam långsamt ner. när det sedan kommer en dag då det sista sandkornet faller ner. Jag vet att den dagen är nära, men jag vill endå inte tro på det.
Det är den första familjemedlemmen eller någn nära över huvudtaget som lämnar mig kvar på jorden. Men någon måste bli den första och då är jag faktiskt glad över att det ev. blir mormor. Hon har ett tufft och hårt liv och helt ärligt så skulle hon ha det bättre i himmelen. Utan mediciner som gör henne svag och diverse andra saker, utan sjukhusbesök stup i kvarten, utan lidande. Utan hon får bara ligga och vila i frid. Man får ju inte vara självisk. Hur mycket jag än önskar och vill att min mormor ska leva och finnas här hos mig så måste jag se det utifrån henne.

Nu blev det för känslosamt och tårar rinner. Jag orkar inte.
Jag ösnkar min mormor lycka till hur det än går för henne och jag kommer alltid att älska henne!