Panikslagen

Igår så skulle jag mitt i vår föreläsning gå på toaletten. Det var verkligen kris och jag kunde inte hålla mig längre.

Toaletten låg på andra sidan korridoren och det var helt tomt där eftersom alla satt i aulan.

För det första var det en handikapp toalett så den hade inge handtag varken på insidan eller ut sidan. På utsidan var det ett lås som man behövde nyckel till för att öppna (fast den var olåst nu). På insidan fanns det ett vanligt lås som man vred om + en hasp.

Jag vred om låset och satte på haspen. När jag var klar och skulle gå ut så vred jag om låset, hakade upp haspen och tröck på dörren. Dörren rörde sig inte ur fläcken. Ok dörren är lite trög tänkte jag och tryckte hårdare, men dörren rörde sig inte.

Hum vred jag verkligen om låset när jag skulle låsa? Jag vred låset åt andra hållet, tryckte på dörren. Inget resultat. Jag vred låset igen åt andra hållet och tröck på dörren. Ingenting hände. En liten kämsla av panik spred sig ur kroppen, jag är inlåst! Vad ska jag göra? Jag har ingen mobil på mig, alla sitter inne på föreläsningen och hör mig inte. Hur i helvete ska jag komma ut?

Alltid på väggarna på handikaptoaletter finns det ju en dosa där man kan trycka på "nödsignal" eller vad det heter. Ska jag trycka på den? Till vem är denna dosa kopplad? Hur är den kopplad, kommer det bli sirener eller lysa lampor i taket ute i skolan som indikerar att jag tryckt på "nödsignal" knappen. Vilken historia det skulle bli för skolan. Den nya blir inlåst på toaletten och brandkåren får hjälpa henne ut. Alla i föreläsningssalen inklusive rektorn kommer stå att skratta och hon kommer skämmas ihjäl. Paniken steg och jag virrade runt, tröckte så hårt jag kunde på dörren. Andas, andas, andas upprepade jag i mitt huvud.

Efter ett kort tag testade jag att knacka och banka på dörren. Då hörde jag setg som närmnade sig, en nyckel som vred om låset på utsidan och dörren öppnades.

- Jag hörde dina knackningar, sa damen som öppnade dörren

- Tack så jätte mycket, pustade jag ut.

Sen visade hon att låset var knepigt och att man skulle vrida det med ett knyck för att få upp den.

Nu så här i efterhand skrattar jag åt händelsen. Det visade sig faktiskt att en kollega till mig gjorde samma grej samma dag så vi skrattade åt varandra. Men när jag stod där inne på toaletten var gråten nära och paniken tog över. Riktigt otäckt. Men som jag sa, nu skrattar jag bara åt händelsen.

Sitter just nu hemma hos D. Han och hans rumskompis sitter och tittar på ett tråk tv program.

Ds rumskompis vill att jag skriver: HEJ och hälsar från han!