Jag har fått nog!

Att komma direkt till en träning med 30 små 6 åringarn från en hel dag i skogen, är och kommer aldrig vara en lätt uppgift.
Man är redan helt slut innan träningen och man är definetivt helt slut körd efter träningen.

Efter dagens träning börjar jag fundera om jag hatar barn.
Seriöst..jag klarar inte av mina små 6 åringar längre. Jag vill bara gå hem och aldrig mer komma tillbaka.
Dom (vissa då andra sköter sig som änglar) lyssnar aldrig på vad man säger. Dom gympar inte heller utan springer bara runt och förstör och busar med varandra. Vi ledare behöver inte ens vara där känns det som. Vi gör endå ingen nytta.
Jag skriker inte på barnen och jag håller ilskan inne. Jag får bita mig i tungan för att inte göra det jag allra helst vill göra. Vilket är...

Ställa mig framför barnen, skrika att dom ska hålla käften.

Helst så mycket så det spottas på dom också.

Mitt huvud ska sprängas och barnen ska gråta och vara så

rädda att dom aldrig mer kommer tillbaka.

Men jag har vett nog att inte göra så, jag vet att jag aldrig kommer göra det heller. Jag skjunker inte så lågt, även om jag nu har nått botten med mitt tålamod. Men jag är rädd för mig själv att jag äver huvudtaget äns kan tänka sånna tankar. Men det skulle vara en sådan lättnad för mig.

Jag känner mig som en misslyckad lärare och känner att jag borde nog inte bli lärare.
Detta är verkligen ett prov hur jag som pedagog är, hur jag handlar i sitauationer som denna.
Jag vill bara gråta och jag vill verkligen sluta som ledare för den gruppen. Men å andra sidan vill jag bara komma tillbaka till ännu en träning och verkligen försöka att få alla barn att vara tysta och få med mig alla. Jag ser det som en utmaning. Men det är just som när man gått hem och framför allt när man är inne i träningen som man bara vill gå hem igen. Men nu när jag är hemma längtar jag tillbaka till träningen.

Jag har en gymnast som aldrig lyssnar, alltid springer runt och gör annat. Henne jobbar jag verkligen med och har förut sett henne sm min störta utmaning. Jag har inte kommit fram till någon lösning än, men jag är en bit på vägen. Hemligheten var att ge henne en guldstjärna (fantasi gulstjärna alltså) när hon förtjänade det. Tillsammans kom vi fram till varför man skulle få en stjärna och när.
Hon glömmer alltid bort stjärnan men påminner man henne (räcker med två gånger, en gång innan pausen och en gång efter) så är hon som en ängel..
Nu har jag fyra tjejer, alla bästa kompisar som är min största umaning och som gör att jag bara vill sluta. Det spelar ingen roll hur man särar på dom eftersom dom alltid kommer att hamna två och två i samma grupp.

Om någon har ett förslag så ge mig! Jag är öppen för allt. Desperat med andra ord =)
Nu ska jag hoppa i säng och sova.