Att man aldrig ska komma ur denna depp. Är det inte det ena man oroar sig och är ledsen över så är det ta mig fasiken det andra.
Det är fortfarande lite skakigt mellan mig och sambon.
Det känns i kroppen att vilken sekund som helst är det slut.
Jag är livrädd varje gång jag kommer innanför dörren och ser att hans saker är borta.
Jag gräver verkligen min egen grav!
Jag hoppas att jag har fått allt om bakfoten.
Igår kändes det bra, idag känns det desto sämre.
Är det för att han inte är hemma nu kanske? Men så fort han kommer hem så är det en bekräftelse på att han faktiskt har stannat? Inte vet jag.
Jag är cp i hela huvudet i alla fall det är en sak som är säker.
Jag hatar mig själv för att jag går tänker sånna tankar. Jag har väldigt lätt för att må dåligt, jag funderar så mycket...
Blä på det, och blä på allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar