Inte nu igen

Imorse skulle jag till träningen.
Fick lite stressigt och missade helt enkelt mitt tåg.
Som tur är går det en buss 2 min efter så jag satte mig på den.
Sitter dära och tittar ut genom fönstret och pustar ut eftersom jag fick springa för att hinna med. Viste jag at bussen skulle lämna stationen lite senare än vanligt så hade jag tagit det lugnt.
Men iaf...
Jag siter där, halvseg. Ser en snubbe som springer mot bussen. Han ser väldigt stressad ut han med. Hade han samma anledning till att ta bussen istället för tåget precis som jag?
När han springer där, så känner jag igen kroppbyggnaden, jeansen. Det går inte att förklara men alltså... hans "paket" såg välbekant ut och missförstå mig inte, han hade byxor på sig men man ser ju liksom hur det veckar sig där. Haha skit sama jag känner i alla fall igen honom.
Och vem är det...jo om inte mitt ex!

INTE NU IGEN!

Snabbt fumlar jag upp min mobil och tankar snurrar tillbaka till händelsen i Uppsala. Jag får samma panik känsla som då.
Han går bakåt i bussen och sätter sig i sätet framför mig, fast på andra sidan.
Jahapp....å varför sätter han sig där när resten av bussen är så gott som TOM?!
Han säger ingenting utan sätter sig bara.
Jag skriver ett mess för att vara upptagen och inte se honom och på sätt slippa detta obehag på något sätt.
Han ringer ett samtal på sin mobil, och jag sätter på musik.
Hela bussresan till Tullinge sitter jag och stirrar mig blint ut genom fönsret och när jag går av går jag av genom dörrarna längst bak i bussen för att slippa gå förbi han.

Jag undviker han så mycket som möjligt jag för varje gång jag ser honom (vilket i och för sig inte har hänt så ofta men i alla fall) får jag alltid samma känsla av panik, ångest och jag vill bara inte se honom.
Men en sak är säker jag ska nästa gång hälsa för att se hur han beter sig!