Ålderskris!

...eller inte direkt ålderskris men en sak är då säker. Barn är ärliga och dom säger vad dom tycker.
Tex. på min praktikplats. En liten tjej och jag diskuterar. Hon frågar om jag har överdragsbyxor så jag kunde åka iskana med henne på rasten (vi var på väg ut på rast).
Jag svarar och säger att jag inte har några överdrags byxor, eller inte med mig i alla fall.
Då säger hon:
- Vuxna behöver inte överdragsbyxor.
- Vilken tur då, för jag har ju mina hemma, svarar jag
- Men du är ju barn, säger flickan
- När blir man vuxen då? frågar jag
Flickan finular en stund sen säger hon:
- Ja man måste vara över 19år för att räknas som vuxen.

Jag gapskrattade inombords. Jahapp där fick jag rätt i ansiktet. Men jag är faktiskt 22 år och fyller 23. Haha tyvärr han jag inte påpeka det eftersom hon redan hade sprungit ut.

Sen idag hände nästa sak.

En annan liten flicka i klassen frågade hur gammal jag är och innan jag hann svara, svarade hon.
- 14 va?!
Jahapp tack för den.
Ok att jag ser ung ut, men kom igen. 14 år! NEJ! hahah, jag kunde i alla fall inte sluta skratta.
Jag sa att jag var mycket äldre än 14 och då svarade hon 20. Men det är jag ju inte heller. Hon gissade inte rätt på de näst 4 följande gissningarna heller så tillslut sa jag att jag är 22 år men fyller 23. Hon tittade på mig och hennes blick visade tydligt "du ljuger, du är bara 14"

Alltså. Jag har ålderskris. Jag vill inte fylla år längre, jag vill inte bli 30. Men jag vill verkligen inte jämföras med en 14 åring eller höra att jag är en dag yngre än 28 (även om det är förnedrande det också men inte lika hemsk som 14)